​Efter kollationeringen rusade jag glatt hem med min enda replik. Jag tog fram min ärvda diktafon och sprang till vardagsrummet, la den längst in i ett hörn bakom skinnsoffan och tryckte på rec. Med bestämda steg gick jag ut till köket och började… "Halt! Vem där?!" Jag sprang tillbaka till vardagsrummet, dök ner under soffan och grävde fram diktafonen igen. Stop, rewind, play. En kort sekvens av brus sen kom den… Repliken. Jag log. Det pirrade i hela kroppen av glädje. Jag visste att jag skulle lyckas, sista raden i salongen på Jönköpings Teater skulle höra vad jag sa. Jag var 11 år och extremt ambitiös utan att veta riktigt varför. Det här var bara något som jag var tvungen att fortsätta med och skulle jag göra det, då skulle jag göra det med all min kraft. 

 

Nu efter år av träning, uppsättningar, kurser, festivaler och stipendier är jag bosatt i Stockholm. Ambitionsnivån och viljan att skapa och ge allt vare sig det är drama eller fars har hållit i sig. Vissa skådespelare delar in marknaden i finkultur/fulkultur. Sånt struntar jag i, det viktiga är att ta sig an något och göra sitt yttersta. Alla filmgenrer är värda att finnas likaså teaterpjäser eller musikaler. En stor drivkraft för mig är utveckling, hur ska vi utvecklas om vi inte samarbetar och lär av våra olikheter? 

 

Vid sidan av Teaterhögskolan studerade jag även dramaturgi inom film. Första gången jag fick tag i "The Writers Journey" av Christopher Vogler blev jag sådär lyrisk som när jag var barn. Jag sommarjobbade på Läckö slott som tenor i manskören och vid varje ledig stund läste jag och strök under stycken och visste att jag var något på spåren. Därefter har det blivit ett gäng böcker och manuskurser. Min tanke är att om man som skådespelare förstår sig på dramatikens reglar och uppbyggnad kan man också tydligare se den roll man spelar och hur man på bästa sett kan nyttja den för att hjälpa helheten, historien. Det är väl ändå det vi skådespelare ska göra? Hjälpa berättelsen, för mig är det alltid den som har huvudrollen.